Ur jubileumsskriften 1963
Att man har haft mycket bekymmer med bygdedräkterna under åren har jag förstått av de gamla protokollen i föreningen. De första kvinnodräkterna syddes upp 1949-50 av damerna i folkdanslaget. Mansdräkterna däremot är skräddarsydda. Vid inventeringen 1970 fanns åtta kompletta kvinnodräkter med mössa. Dräkterna finns fortfarande kvar (skrivet 1963) och lånas ut till dem som inte har.
På årsmötet 1975 beslöt medlemmarna att man skulle sy egna dräkter. Mary Bjerstedt blev dräktråd och har hjälpt till sedan dess med ett flertal olika bygdedräkter..
Folkdanslaget dräkter har slitits mycket av träget användande så det har varit nödvändigt med komplettering. T.ex. kavaljerskjortor syddes nya 1976. Broscher och strumpor köptes in 1977. Sju nya schalar skaffades från riksförlaget för 2000 kr och åtta bindmössor kostade 540 kr
Ett led i vår verksamhet är att tillverka sin egen hembygdsdräkt. Allt ska handsys. Idag är herrarna flitiga att sy. Skinnbyxan har blivit dominerande till våra herrdräkter här i Småland.
Möredräkten under 25 år
När det gäller folkdräkten har det skett en otrolig förändring under de senaste 25 åren. Från att vara några klädesplagg man drog på sig när man skulle dansa uppvisning (man hör ibland uttrycket folkdansdräkt) har folkdräkten nu blivit en klenod med stort kulturellt värde. Man syr den med största noggrannhet i material så lika originalet som möjligt efter detaljerade förlagor och arbetsbeskrivningar.
Från början var klädseln på dansarna i folkdanslaget nästan identiskt lika. Damerna bar den röda bruddräkten från Gullabo med svarta sidenschalar. Huvudbonad var en sällsynthet och stumporna var i tunn Crépenylon. Kavaljererna hade randiga västar, broderade skjortor och byxor i gult mollskinn.
Fram till 1975 såg dräkterna i stort sett likadana ut. Man köpte tygerna på hemslöjden och sydde på maskin efter tidigare sydda plagg. Arbetsbeskrivningar existerade inte och originalplaggen fanns ofta i privathem och därför nästan omöjliga att få se. Ju fler dräkter man sydde upp desto längre bort från originalet kom man.
Men så började en liten grupp entusiaster i Ljungbyholm att träffas och sy upp de första blå Möredräkterna. Det var Erik Luthander i Kulltorp som genom träget forskningsarbete dokumenterat en mängd gamla plagg, däribland ett blått yllelivstycke (från Åby, Läckeby). Man visste att det funnits en kjol i samma tyg och man vävde upp en kjol i samma tyg och man vävde upp det första blå Möretyget. De första ”räckorna” var i halvylle eftersom inget lämpligt ullgarn till varpen fanns vid den tidpunkten.
Att skaffa fram det gröna kantbandet i rätt nyans och kvalitet och dessutom blomband som liknade originalet visade sig problematiskt. Därför kändes det som en framgång när det gick att köpa ett sådant i rätt bredd och med de rätta färgerna. Från Runtorp fanns två stycken förkläden i munkabälte och efter många provvävar enades man om kvalitet och färg ställning. Den blå dräkten blev snabbt populär och under några år syddes knappast inga andra varianter.
Halsklädet är kanske det som allra mest ändrat karaktär under årens lopp. Det sedvanliga svarta sidenhalsklädet ser man alltmer sällan. Istället väljer de flesta kulört siden eller rutigt bomull allt efter finhetsgrad. Eftersom det har vävts mycket förningsdukar i Mörebygden kändes det rätt att väva upp sådana efter gamla förlagor. Då kan var och en välja en från sin hemtrakt.
Senare kom det önskemål om att sy den röda bruddräkten från Gullabo. Det hade länge rått tvivel om kvaliteten och bindningen på tyget. Tack vare Maja Lisa Thulin, Ljungbyholm, som studerat tyget i original kom man fram till att bindningen skulle vara 8 skaft satin med rött silkegarn i varpen och blått bomullsgarn som inslag. Tyget var maskinvävt och importerat, troligen från Frankrike. Efter diverse turer och förseningar med tyget syddes de första röda halvsidendräkterna upp. Förklädet som brukade användas till denna dräkt var det tryckta helgförklädet från Vissefjärda. Gunilla morell hade studerat originalet i svart linne med oljefärgstryck på Nordiska Museet. Bengt Isaksson Alsterbro, en f.d. träsnidare, tillverkade noggranna klichéer som underlättade tryckningen och det kändes som en utmaning att trycka upp förklädena själv. Vad man känner till finns endast en överdel bevarad i original, den som tillhör bruddräkten från Gullabo. Det är i tunt fint flor s.k. sockerduk och har klumpsömsbroderier med tyll samt kråkspark och langettsöm. På senare år har även material till den gröna halvsidendräkten tagits fram. Av denna finn kjolen bevarad men livstycket är uppslitet.
För 25 år sedan fanns endast en huvudbonad att få tag i. Det var den ljusblå bindmössan den s.k. konfirmationsmössan med tyllstycke rynkat med rysch monterad på en filtstomme. Den var rätt svår att få att sitta bra på huvudet. Idag finns det material till fyra olika bindmössor, en mörkröd, ebn ljusblå, en rosa och en lila. Alla har silkebroderi i tambursöm och den mörkröda även med pärlor. De monteras på en klistrad pappstomme som gör att den sitter bra på huvudet. Originalen finns på Kalmar Läns Museum liksom två stycken, ett större i tyllspets och ett mindre i trädd tyll. Stycket stärktes hårt och formas slätt.